Till Dej!
Jag tänker på dej ibland, ibland mer, ibland inte så mycket alls.! Allt vårt stoll! vår sjuka humor! Allt vi gjort och pratat om, listan skulle kunna bli hur lång som helst!
Även om det inte är så ofta längre så finns det stunder då jag till och med saknar dej! Inte den du är idag, utan jag saknar den du en gång var.. Jag har sett den personen gå från en livs levande människa full av liv, trots mörka minnen och erfarenheter. till att tyna bort mer och mer. inte ens anden av dej finns kvar.. Du har dött, avlidit, slutat att leva! Jag känner en sorg över det! En tid kändes det som jag skulle kunna göra allt för att allt skulle bli som vanligt. som det en gång hade vart.. sedan går det upp för mej att en enda människa inte kan bära upp ett förhållande till en annan människa, det krävs vilja och engagemang från båda parter! och jag vägrar att kämpa för något som inte är värt att kämpa för längre!
Det är sorgligt att du blivit så svag och vek med tanke på hur vi stöttat varandra en gång i tiden.. På ett sätt kände jag mej alltid starkare än du och att du såg upp till mej, vilket du ofta visade var sant, men jag ville så gärna dela med mej av den styrka jag får när svåra situationer uppstår..jag försökte på alla sätt och vis..bara ge dej lite av den så att du skulle orka stå emot..för är det nåt jag lärt mej av mina livserfarenheter så är det att aldrig bli som "dom där människorna" det är som att jag sätter mina känslor åt sidan och stänger av mej genom att trycka på en knapp och plötsligt går in i försvarsläge för att inte bli sårad och för att hålla mej stark.
Ibland brister det bara för mej också , jag är också en människa som alla andra! och alla har brister, särskilt jag! jag är inte så stark som jag ibland verkar och vill vara,..det är bara så jag gör för att klara allt, och det funkar ,det har funkat hittils.. men även om jag inte alltid klarar att va stark gentemot mej själv och mitt brottande med mina egna känslor så skulle jag aldrig ge vika för mina vänner, för er gör jag allt, är det något som gör er ledsna eller får er att må dåligt så blir jag starkare än jag någonsin är, för för de jag älskar gör jag allt, även om det inte alltid går och jag inte riktigt vet hur jag ska kunna hjälpa er eller ställa upp för er så är det något som tänds inom mej , en vilja att göra allt som står i min makt för att försöka få er att må bättre.. jag skulle ha gjort det för dej, om du inte hade slutat göra det för mej, slutat bry dej alls!
jag kommer ihåg när vi vägrade att ta skit.. jag är så fortfarande, fast möjligtvis lite starkare eller mycket starkare än då.. när slutade du att stå på dej och börja ta skit? tänk att vissa människor kan ha sånt stort inflytande på andra människor! det är skrämmande!
Ena stunden känner jag mej arg sårad och ledsen över hela situationen, andra stunden känner jag att det va lika bra,, det är sorgligt och jag tycker väldigt synd om dej.. men jag orkade inte längre, jag orkade inte ställa upp, släppa allt, göra allt för dej, när du bara brydde dej om en sak, och det var inte dina vänner , din bästa vän!
Det kommer aldrig att bli samma sak med oss igen, jag känner det, aldrig någonsin! Jag bara vet det, även om jag skulle vilja hoppas och drömma om att du skulle komma tillbaka, återuppstå från de döda, så skulle det aldrig bli detsamma igen.. det är för sent, det har gått för långt och jag kommer aldrig ha lika stor respekt för dej längre , tyvärr! du fick dina chanser och sumpade dom rejält. jag vet att det kanske inte var meningen och att det var "någon annan som talade" men denna "annan" är nu en del av dej, den strösta skulle jag tro, och jag kan inte hjälpa dej hur mycket jag än skulle vilja eller försöka.! den enda som kan hjälpa dej är du själv. och det känns mörkt och helt otroligt osannolikt att det skulle hända.. du klarar inte det! det har jag märkt så många gånger..!
Så nu önskar jag dej(även om jag är helt säker på att du inte läser det här) ändå ett bra liv, inte för att du kanske har gjort dej förtjänt av det mot mej alla gånger, men för att alla förtjänar ett bra liv.. och dej önskar jag ett bra liv, för att du måste få det, du bara måste få det för att inte också tyna bort fysiskt! jag hoppas verkligen att du kan ta dej loss och bli lycklig!
Du var min bästa vän! Jag litade på dej, Vi ställde upp för varran! Vi gjorde allt tillsammans! så nu för denna gång säger jag hej då farväl och rest in peace! Och jag kommer aldrig glömma våran tid tillsammans! även när jag blir gammal och får barn, och barnbarn, och om jag lever, barnbarnsbarn så kommer jag antagligen förtränga detta som jag redan gör idag och minnena kommer ligga instoppade i nåt gammalt fack i nån låda längst bak bland alla minneslådor, men ändå, börjar jag rota ordentligt så kommer du alltid finnas där!
Även om det inte är så ofta längre så finns det stunder då jag till och med saknar dej! Inte den du är idag, utan jag saknar den du en gång var.. Jag har sett den personen gå från en livs levande människa full av liv, trots mörka minnen och erfarenheter. till att tyna bort mer och mer. inte ens anden av dej finns kvar.. Du har dött, avlidit, slutat att leva! Jag känner en sorg över det! En tid kändes det som jag skulle kunna göra allt för att allt skulle bli som vanligt. som det en gång hade vart.. sedan går det upp för mej att en enda människa inte kan bära upp ett förhållande till en annan människa, det krävs vilja och engagemang från båda parter! och jag vägrar att kämpa för något som inte är värt att kämpa för längre!
Det är sorgligt att du blivit så svag och vek med tanke på hur vi stöttat varandra en gång i tiden.. På ett sätt kände jag mej alltid starkare än du och att du såg upp till mej, vilket du ofta visade var sant, men jag ville så gärna dela med mej av den styrka jag får när svåra situationer uppstår..jag försökte på alla sätt och vis..bara ge dej lite av den så att du skulle orka stå emot..för är det nåt jag lärt mej av mina livserfarenheter så är det att aldrig bli som "dom där människorna" det är som att jag sätter mina känslor åt sidan och stänger av mej genom att trycka på en knapp och plötsligt går in i försvarsläge för att inte bli sårad och för att hålla mej stark.
Ibland brister det bara för mej också , jag är också en människa som alla andra! och alla har brister, särskilt jag! jag är inte så stark som jag ibland verkar och vill vara,..det är bara så jag gör för att klara allt, och det funkar ,det har funkat hittils.. men även om jag inte alltid klarar att va stark gentemot mej själv och mitt brottande med mina egna känslor så skulle jag aldrig ge vika för mina vänner, för er gör jag allt, är det något som gör er ledsna eller får er att må dåligt så blir jag starkare än jag någonsin är, för för de jag älskar gör jag allt, även om det inte alltid går och jag inte riktigt vet hur jag ska kunna hjälpa er eller ställa upp för er så är det något som tänds inom mej , en vilja att göra allt som står i min makt för att försöka få er att må bättre.. jag skulle ha gjort det för dej, om du inte hade slutat göra det för mej, slutat bry dej alls!
jag kommer ihåg när vi vägrade att ta skit.. jag är så fortfarande, fast möjligtvis lite starkare eller mycket starkare än då.. när slutade du att stå på dej och börja ta skit? tänk att vissa människor kan ha sånt stort inflytande på andra människor! det är skrämmande!
Ena stunden känner jag mej arg sårad och ledsen över hela situationen, andra stunden känner jag att det va lika bra,, det är sorgligt och jag tycker väldigt synd om dej.. men jag orkade inte längre, jag orkade inte ställa upp, släppa allt, göra allt för dej, när du bara brydde dej om en sak, och det var inte dina vänner , din bästa vän!
Det kommer aldrig att bli samma sak med oss igen, jag känner det, aldrig någonsin! Jag bara vet det, även om jag skulle vilja hoppas och drömma om att du skulle komma tillbaka, återuppstå från de döda, så skulle det aldrig bli detsamma igen.. det är för sent, det har gått för långt och jag kommer aldrig ha lika stor respekt för dej längre , tyvärr! du fick dina chanser och sumpade dom rejält. jag vet att det kanske inte var meningen och att det var "någon annan som talade" men denna "annan" är nu en del av dej, den strösta skulle jag tro, och jag kan inte hjälpa dej hur mycket jag än skulle vilja eller försöka.! den enda som kan hjälpa dej är du själv. och det känns mörkt och helt otroligt osannolikt att det skulle hända.. du klarar inte det! det har jag märkt så många gånger..!
Så nu önskar jag dej(även om jag är helt säker på att du inte läser det här) ändå ett bra liv, inte för att du kanske har gjort dej förtjänt av det mot mej alla gånger, men för att alla förtjänar ett bra liv.. och dej önskar jag ett bra liv, för att du måste få det, du bara måste få det för att inte också tyna bort fysiskt! jag hoppas verkligen att du kan ta dej loss och bli lycklig!
Du var min bästa vän! Jag litade på dej, Vi ställde upp för varran! Vi gjorde allt tillsammans! så nu för denna gång säger jag hej då farväl och rest in peace! Och jag kommer aldrig glömma våran tid tillsammans! även när jag blir gammal och får barn, och barnbarn, och om jag lever, barnbarnsbarn så kommer jag antagligen förtränga detta som jag redan gör idag och minnena kommer ligga instoppade i nåt gammalt fack i nån låda längst bak bland alla minneslådor, men ändå, börjar jag rota ordentligt så kommer du alltid finnas där!
Kommentarer
Postat av: Caroline ;)
<3 gumman!
Trackback
