Kors i taket lilla olycksfågel!
Jag börjar med ett kors i taket!...... I'm back. Jag bloggade i förrgår och jag bloggar idag. Vad händer liksom? Du ser vad oförutsägbar jag kan vara ibland!
Så, nu när det är avklarat så ska jag bara ägna följande rader till att beklaga mej, tillägga några svordomar och bara utsöndra ren bitterhet. Så om det nu är någon som läser detta och hoppas på att fjärilarna ni har i magen ska fortsätta fladdra eller att ni ska fortsätta att nynna på "oh happy day" kan sluta läsa nu. Det är en ren varning som borde följas om man nu månar om fjärilars små liv. Men om du däremot är en sån där jävlig och bitter människa som bara gottar sig i andras olycka, så säger jag bara: Good for you! (förresten finns det nåt bättre uttryck eller?) Fortsätt läs för fan, you gonna love it!
Okej med de där förordena kanske ni anar var olycksfågeln kommer in i bilden. Och det är just vad den gör nu. (Det är sjukt förresten att jag tycker att ordet olycksfågel låter gulligt, när det i själva verket måste vara det hemskaste och mest olycksaliga man kan vara) jaja alltid finns det något positivt med allt. Eller inte ...
Denna vecka måste vara den mest jävliga jag vart med om nästan, Hur mycket otur kan en människa ha? Vad kan jag möjligtvis ha gjort för att förtjäna detta? Jag ska förklara vad som hänt, och du lyckliga goda människa full av empati och sympati om du fortfarande läser detta ber jag dej att noga överväga de små fjärilarnas liv, dom kommer möjligtvis vara aningen vingbrutna när du kommer till sista raden!
Nu ni gottans människor som struntat i mina varningar nu ska ni få något ni kan gotta er åt riktigt.
Igår morse när jag var på väg till jobbet så började en lampa att lysa i bilen och innan jag visste ordet av så stod jag på en parkeringsficka utan värme i bilen eller lyse eller något. Där satt jag i en halvtimme i 23graders kyla innan Stefan kom och hämta mej och körde mej till jobbet. Senare, närmare bestämt runt halv fyra satt jag återigen i Stefans bil och var på väg hem. Vi åkte förbi min lilla röda Eivor och plötsligt så smög sig de inbygda moderskänslorna sig fram när jag vände mej om för att se henne en sista gång för dagen innan hon försvann bakom ett krön. Det kändes liksom ledsamt att lämna henne där en hel natt i kylan och mörkret och jag kände mej som en usel "mamma". Jag vet att hon bara är en bil, men jag har förmågan att uttryka känslor även till plåthögar, punkterade cyklar och små porslinsfigurer bara för att nämna några. Jag vet att det kan verka sjukt och smågalet men sån har jag alltid varit, Allt som har ett ansikte eller ett namn har betydelse och kan få mig att få skuldkänslor om jag behandlar dem för just de det är, plåthögar tex. jaja, iaf så förvånades jag av mej själv att jag kände sådana skuldkänslor för en bil som för det första själv satt sej i den sitsen och för det andra dragit in mej i det och tvingat mej frysa arslet av mej kl 07.30 på morgonen i en värmesiffra man gärna skulle vilja ta bort minuset framför,och allt skulle vara frid och fröjd. Jag förvånades av att jag tyckte synd om henne, när jag egentligen borde hata henne för det hon fått mej och kommer få mej att utstå, med ett förfruset arsle och en alldeles för liten plånbok. Jaja nog om det för tillfället.
Sen iaf när jag kom hem på eftermiddan/kvällen så kände jag att jag börja bli dunder förkyld. Ont i hela kroppen och i halsen och kände mej halvt död. Jag bad till gudarna att det bara skulle vara inbillning och att jag på morgonen skulle känna mej frisk och kry som en nötkärna. Okej där ljög jag lite, jag bad inte alls till någon gud, men jag ångrar mej innerlig att jag inte gjorde det för FY FAN VAD JAG HATAR ATT VARA SJUK! Men men envis som en åsna som jag kan vara hoppade jag i duschen och kletade på lite spackel för att försöka dölja det som jag kände på insidan, nämligen som ett precis uppstått lik. ni kan ju förstå att det inte är så man kan gå ut bland folk. Man kan ju orsaka hjärtattacker för fan. Men trots att jag gjort mitt bästa för att klara av en jobbdag räckte det inte längre än ett par mil utanför Storfors. Efter att ha vart nära på att köra av vägen ett flertal gånger på grund av att någon gjort uppror i magen fick jag lov att stanna på en parkeringsficka någonstans mellan Storfors och Karlskoga och ulka. Fy fan!!!!! Det var bara att vända och försöka ta sej hem utan att spy ner hela bilen. Fattar inte vad som är fel heller. Jag mår illa som en tok och har ont i hela kroppen och är skitförkyld. Hur fan kan man ha oturen att må så dåligt på två så olika vis samtidigt? Jag vill bara säga att jag tog mej hem (vilket är ju ganska uppenbart eftersom jag sitter här och skriver) men det jag menar är att jag tog mej hem utan spyor i bilen.
Något senare åkte Stefan och Christian iväg för att hämta min bil som vi inte lyckats få med oss hem utan som fortfarande stod kvar vid vägkanten. Och efter en stund får jag ett samtal från Stefan som kommit fram till bilen och upptäcker att det varit inbrott i den. Någon ynklig vidrig äcklig jävla människa/människor har brutit sej in i bilen, slagit sönder en ruta, brutit av vindrutetorkaren slangat ur all bensin som jag tankat i dagen innan och brutit sej in i motorhuven.Någon har förbrutit sej på och våldtagit min Eivor. Fy fan vad jag hatar människor, ska man inte kunna parkera en bil i en enda jävla natt utan att folk ska vara där och vandalisera? Skaffa er ett vettigt liv istället, ni kommer aldrig att bli annat än jävla förlorare!
Och som om det inte vore nog, här sitter jag invirad i två st täcken snörvlar hostar och med kväljningar i svaljet. Och antagligen är det därför jag har tid att skriva här, vilket jag nästan aldrig har nu för tiden. Men iaf så känns det som att någon försöker straffa mej, så om det nu sitter någon liten människa och sticker nålar i en hemmagjord woodoodocka föreställande mej, så ber jag dej snälla att sluta nu, för nyss skärde jag mej även på en kniv. Asså hur mycket otur ska en människa kunna ha på så kort tid?????? Jag bara undrar liksom.
Nu ska jag sätta på en film och försöka tänka på något annat och försöka bli frisk!
Och till dej med dom trasiga fjärilarna liggandes på botten av din mage. Jag kan bara säga. Sorry dude, I told you to stop reading a long time ago!
Så, nu när det är avklarat så ska jag bara ägna följande rader till att beklaga mej, tillägga några svordomar och bara utsöndra ren bitterhet. Så om det nu är någon som läser detta och hoppas på att fjärilarna ni har i magen ska fortsätta fladdra eller att ni ska fortsätta att nynna på "oh happy day" kan sluta läsa nu. Det är en ren varning som borde följas om man nu månar om fjärilars små liv. Men om du däremot är en sån där jävlig och bitter människa som bara gottar sig i andras olycka, så säger jag bara: Good for you! (förresten finns det nåt bättre uttryck eller?) Fortsätt läs för fan, you gonna love it!
Okej med de där förordena kanske ni anar var olycksfågeln kommer in i bilden. Och det är just vad den gör nu. (Det är sjukt förresten att jag tycker att ordet olycksfågel låter gulligt, när det i själva verket måste vara det hemskaste och mest olycksaliga man kan vara) jaja alltid finns det något positivt med allt. Eller inte ...
Denna vecka måste vara den mest jävliga jag vart med om nästan, Hur mycket otur kan en människa ha? Vad kan jag möjligtvis ha gjort för att förtjäna detta? Jag ska förklara vad som hänt, och du lyckliga goda människa full av empati och sympati om du fortfarande läser detta ber jag dej att noga överväga de små fjärilarnas liv, dom kommer möjligtvis vara aningen vingbrutna när du kommer till sista raden!
Nu ni gottans människor som struntat i mina varningar nu ska ni få något ni kan gotta er åt riktigt.
Igår morse när jag var på väg till jobbet så började en lampa att lysa i bilen och innan jag visste ordet av så stod jag på en parkeringsficka utan värme i bilen eller lyse eller något. Där satt jag i en halvtimme i 23graders kyla innan Stefan kom och hämta mej och körde mej till jobbet. Senare, närmare bestämt runt halv fyra satt jag återigen i Stefans bil och var på väg hem. Vi åkte förbi min lilla röda Eivor och plötsligt så smög sig de inbygda moderskänslorna sig fram när jag vände mej om för att se henne en sista gång för dagen innan hon försvann bakom ett krön. Det kändes liksom ledsamt att lämna henne där en hel natt i kylan och mörkret och jag kände mej som en usel "mamma". Jag vet att hon bara är en bil, men jag har förmågan att uttryka känslor även till plåthögar, punkterade cyklar och små porslinsfigurer bara för att nämna några. Jag vet att det kan verka sjukt och smågalet men sån har jag alltid varit, Allt som har ett ansikte eller ett namn har betydelse och kan få mig att få skuldkänslor om jag behandlar dem för just de det är, plåthögar tex. jaja, iaf så förvånades jag av mej själv att jag kände sådana skuldkänslor för en bil som för det första själv satt sej i den sitsen och för det andra dragit in mej i det och tvingat mej frysa arslet av mej kl 07.30 på morgonen i en värmesiffra man gärna skulle vilja ta bort minuset framför,och allt skulle vara frid och fröjd. Jag förvånades av att jag tyckte synd om henne, när jag egentligen borde hata henne för det hon fått mej och kommer få mej att utstå, med ett förfruset arsle och en alldeles för liten plånbok. Jaja nog om det för tillfället.
Sen iaf när jag kom hem på eftermiddan/kvällen så kände jag att jag börja bli dunder förkyld. Ont i hela kroppen och i halsen och kände mej halvt död. Jag bad till gudarna att det bara skulle vara inbillning och att jag på morgonen skulle känna mej frisk och kry som en nötkärna. Okej där ljög jag lite, jag bad inte alls till någon gud, men jag ångrar mej innerlig att jag inte gjorde det för FY FAN VAD JAG HATAR ATT VARA SJUK! Men men envis som en åsna som jag kan vara hoppade jag i duschen och kletade på lite spackel för att försöka dölja det som jag kände på insidan, nämligen som ett precis uppstått lik. ni kan ju förstå att det inte är så man kan gå ut bland folk. Man kan ju orsaka hjärtattacker för fan. Men trots att jag gjort mitt bästa för att klara av en jobbdag räckte det inte längre än ett par mil utanför Storfors. Efter att ha vart nära på att köra av vägen ett flertal gånger på grund av att någon gjort uppror i magen fick jag lov att stanna på en parkeringsficka någonstans mellan Storfors och Karlskoga och ulka. Fy fan!!!!! Det var bara att vända och försöka ta sej hem utan att spy ner hela bilen. Fattar inte vad som är fel heller. Jag mår illa som en tok och har ont i hela kroppen och är skitförkyld. Hur fan kan man ha oturen att må så dåligt på två så olika vis samtidigt? Jag vill bara säga att jag tog mej hem (vilket är ju ganska uppenbart eftersom jag sitter här och skriver) men det jag menar är att jag tog mej hem utan spyor i bilen.
Något senare åkte Stefan och Christian iväg för att hämta min bil som vi inte lyckats få med oss hem utan som fortfarande stod kvar vid vägkanten. Och efter en stund får jag ett samtal från Stefan som kommit fram till bilen och upptäcker att det varit inbrott i den. Någon ynklig vidrig äcklig jävla människa/människor har brutit sej in i bilen, slagit sönder en ruta, brutit av vindrutetorkaren slangat ur all bensin som jag tankat i dagen innan och brutit sej in i motorhuven.Någon har förbrutit sej på och våldtagit min Eivor. Fy fan vad jag hatar människor, ska man inte kunna parkera en bil i en enda jävla natt utan att folk ska vara där och vandalisera? Skaffa er ett vettigt liv istället, ni kommer aldrig att bli annat än jävla förlorare!
Och som om det inte vore nog, här sitter jag invirad i två st täcken snörvlar hostar och med kväljningar i svaljet. Och antagligen är det därför jag har tid att skriva här, vilket jag nästan aldrig har nu för tiden. Men iaf så känns det som att någon försöker straffa mej, så om det nu sitter någon liten människa och sticker nålar i en hemmagjord woodoodocka föreställande mej, så ber jag dej snälla att sluta nu, för nyss skärde jag mej även på en kniv. Asså hur mycket otur ska en människa kunna ha på så kort tid?????? Jag bara undrar liksom.
Nu ska jag sätta på en film och försöka tänka på något annat och försöka bli frisk!
Och till dej med dom trasiga fjärilarna liggandes på botten av din mage. Jag kan bara säga. Sorry dude, I told you to stop reading a long time ago!
Kommentarer
Postat av: gabriella,
stackare! du hade då mycke otur du :( hoppas du inte fått magsjukan, för det härjar tydligen i stan. kramkram
Trackback
